Korta texter från ungdomar, ledare och grannar som varit en del av arbetet.
Varje tisdag öppnar dörren till källarlokalen vid sjutiden. Det första som händer är ofta tystnad — sedan en stol som dras ut, en jacka som hängs, ett 'tjena' från någon som sett en annan. Vi har inga punkter på dagordningen, bara en kanna kaffe och tid.
Det börjar alltid med matematik. Men efter en stund handlar det om något annat — en lärare som inte lyssnar, en kompis som flyttat, en pappa som jobbar nätter. Vi gör mattetalen klara. Vi gör också det andra klart.
Fyrtio personer i en park. Halloumi och kyckling. En av de äldre ungdomarna höll i grillen hela kvällen utan att be om något. Det är så vi vet att något fungerar — när någon tar ansvar utan att bli ombedd.
Hon hade suttit med i tre månader utan att säga ett ord. En tisdag — utan förvarning — räckte hon upp handen och berättade om sin lillebror. Rummet höll andan. Sedan klappade någon, försiktigt.
Vi firade tio år med samma sak som vi började med — kaffe, en cirkel av stolar och tid att lyssna. Två hundra personer hade hittat hit genom åren. Många stannade kvar tills lokalen stängde.
Han hade skrivit den i marginalen av ett matteprov. Han läste den lågt, med pappret nära ansiktet. När han var klar var det ingen som visste vad de skulle säga. Så ingen sa något. Det var rätt.